Lundby on tour

Om tre dagar och 14 timmar kommer vi befinna oss på ett plan. Motsvarande 86 h, eller 5160 minuter om man så vill det. Det sägs att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, men det här är nog definitionen av bristgränsen till för länge. I mer än tre år, över 1000 dagar har vi väntat på den här stunden. Resan, som jag är så övertygad om, kommer vara livsförändrande. Jag har sett andra åka till det ställe jag själv längtat, strävat och trånat efter att få besöka och hört deras uppfattningar och tankar.
Det finns stunder jag tappat hoppet om att någonsin få uppleva resan till det heliga landet, stunder då jag antar att jag inte varit själv om att tvivla på om det verkligen skulle hända oss. Efter mer än 25 000 h efter vi fick höra om den potentiella resan kommer drömmandet ha övergått till verklighet. Vår verklighet, i form av deras verklighet, deras orättvisor och deras dagliga kamp.
Trots all väntan, alla upprymda timmar spenderade i fantasier om hur det kommer vara, så finner jag det svårt att förstå att vi, på söndag, faktiskt är påväg. Även om jag har spenderat veckor på att planera klädesval, fundera ut vilket kameraobjektiv som kan vara lämpligast och tänka ut vilka skor som passar bäst, så känns det fortfarande overkligt. Jag börjar tro att hela resan kommer kännas som en dröm, en dröm som jag kommer vara allt för ovillig till att vakna upp ur. Tanken på att jag får leva denna dröm, och dessutom med er, gör mig dock oerhört exalterad och om jag fick välja skulle vi befinna oss på planet redan nu.

/Belinda