Det är torsdag morgon kl sex och vi tjejer vaknar av larmet som vi satte kvällen innan. Eftersom att vi skulle upp tidigare än vanligt var det väldigt segt att gå upp. Jag låg och drog mig i sängen för att jag gillar att vakna långsamt och för att det är ganska kallt i rummet, men plötsligt klättrade Annica och Ellen upp på utsidan av sängen och började kittla mig så att jag var tvungen att gå upp i alla fall.

Vid frukosten var det yoghurt med cornflakes och mackor, alltså det vanliga. Det var inte så mycket snack för de flesta var väldigt trötta och vissa såg ut som sömngångare. Alexander och Cilla var de som tappert gick upp innan resten av oss och fixade frukosten och kokade ägg som vi kunde ta med och äta under dagen. Vi fixade matsäcken och packade ned vatten, mackor och ägg om vi ville ha det.

När vi (tjejer) kom ut från vårt rum var killarna irriterade på oss för att vi hade tagit sån tid på oss för de trodde att vi var försenade men egentligen var det de som var tidiga. Vi var trötta men som tur är det inte långt att gå till Sandinostraβe, som är den närmaste hållplatsen. Vi behövde inte vänta så länge på S-bahn för att vagnarna går ganska ofta.

Guiden som hette Maria var väldigt trevligt och pratade svenska vilket var väldigt skönt eftersom att jag var trött på morgonen och jag skulle nog inte varit så koncentrerad om hon hade pratat på engelska. Maria var i alla fall född i Sverige och sedan flyttat till England när hon var åtta och har sedan bott i Tyskland i arton år.

Vi skulle ta tåget till Sachsenhausen som var arbetslägret som vi skulle till eftersom att det gick snabbare än S-bahn, vilket det inte gjorde. För när tåget kom efter tjugo minuters väntan så var det fullpackat med folk både inuti tåget och på perrongen pga att det var en festival som kallas flowerpower i den staden som tåget gick till. Vi fick helt enkelt inte platts på tåget så vi bestämde oss för att ta S-bahn som vi fick vänta på i ytterligare tjugo minuter.

Vi kom i alla fall fram till arbetslägret efter en ganska lång och väldigt varm promenad från stationen genom ett väldigt mysigt område med många fina hus. Maria (guiden) berättade väldigt detaljerat om vad som hade hänt i lägret och vilka som jobbade där medan vi gick runt i lägret. Till exempel berättade hon om att de hade byggt baracker som blev väldigt kalla på vintern och väldigt varma på sommaren.  Det fans bara två sjukhusbaracker kvar innanför muren som var formad som en triangel, de andra hade blivit nedmonterade tidigare för att man hade tagit virket till att reparera hus som hade blivit skadade under kriget. Det som visade hur stora och var husen stått var markeringar som kommunisterna gjort när de tog över lägret, de hade och så uppfört massa statyetter vika de flesta var borttagna. Vi såg också det som var kvar av gaskammaren där den största mängd man dödat där samtidigt var trettio kvinnor eftersom att den vanligaste metoden att ta död på folk var med en metod som kallades nackskott. Maria berättade också om en engelsk pilot som blivit nedskjuten och hamnat i fängelse och försökt att rymma elva gånger och det var den som lyckats göra det flest gånger. Det var många som blev nedstämda medan vi var i lägret men alla var väldigt snälla mot varandra och hjälptes åt att muntra upp varann med kramar.

När vi väntade på perrongen på tåget så såg vi att det dallrade i luften av värmen. På tåget var det inte så mycket snack eftersom att alla var trötta men jag tog lite kort som vi kanske kommer att visa när vi kommer hem igen.

När vi varit hemma en stund så hade det dukarts upp till middag och det var tacos och ledarna hade en överraskning till oss och det var att vi skulle ha en middagsdejt som vi skulle sitta och äta tillsamman s med och göra saker ihop tills vi hade lektion. Det var helt ok först så spelade vi pingis och sedan testade vi att åka på en enhjuling som ägaren hade tagit fram och det gick faktiskt ganska bra för mig. :  )

//bye bye från Felicia J
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej