Dagen började på morgonkvisten, 05.30 israelisktid började färden mot checkpoint 300. Trötta efter gårdagens resa så gick vi med blandade känslor. Betlehem, vilket är ganska slitet kändes ganska mysigt. Inte visste jag vad som väntade oss. Muren vilken vi delvis följde ringlade som en orm genom gatorna. Framme vid checkpointen mötes vi av ett dåvt lugn. Hemmabyggt kaffestånd och ett par taxibilar stod framför den väldiga plåtdörren som delade landet. Checkpoingen var folktom och vi skulle pröva ta oss igenom den! Som europeer var själva proceduren inte lika kompliceradsom för de palestinier som försökte ta sig till jobbet. checkpointen som bestod av tredelar börjde med en lång bur som slutade i den första kontrollen av kropp samt medhavande väskor. Sedan skulle vi över en stor plan för att visa passen för en ganska ointresserad israel som släppte förbi oss så fort vi viftade med våra pass. Sista delen var registrering av fingeravtryck men den delen gick lika smidigt som den förra, nästan. Henrik som smygplåtat den sista delen mötes av förbannade och beväpnade vakter. No foto! Sa dem, men som tur var löste det hel sig!
Därefter tog vi oss tillbaka till palestina för att längst muren ta oss till anastas guesthaous för frukost och information om deras situation. Familjen Anastas bor i ett beigst hus precis som alla andra. Enda skillnaden är att deras hus är omringat av tre murar. Det ser nästan lite ut som det blivit stoppade i en låda. Familjen berättar sin historia och hur muren konstant påverkar deras liv. Minst tre gånger i veckan får dem väpnat besök av israelsmilitär. Militären vill åt deras mark, men skulle dem sälja den till israel blir dem dödade av palestinierna. Deras val är inga andra än att bo kvar!
Efter att hört och berörts av deras berättelse går vi nu vidare in i betlehem för att besöka FNs flyktingläger, Aida camp. Lite som en kåkstad omringad av muren går vi längs gatan och in i gränderna. Man kan inte låta bli att gripas av omgivningen, men det är så svårt att förstå situationen! Vidaregår vi och lämnar Aida för att besöka arab education foundation som arbetar med att få liv i regionen. Det är en gruppkvinnor som genom att berätta sin historia och sitt liv försöker nå ut till världen! Dessa historier har man hängt upp på muren för att dela sina historier. Berörd skakad och hungerig, börjar man nästan förstå vad som pågår..
/ Zebastian
2 kommentarer
inger granberg
14 Apr 2014 16:14
Uppskattar att ni delar med er så här i bloggen av det ni möter under er resa, förhållanden som är svåra för oss som är kvar hemma att leva oss in i. Det blir så orimligt och orättvist när man läser.
Sköt om er.
Ylva
14 Apr 2014 20:54
Fortsätt rapportera! Det är superviktigt att ni sprider den här kunskapen som ni får på resan. Det finns inget som går att jämföra med att vara i verkligheten, men ge aldrig upp era försök att beskriva och förmedla detta som ni får vara med om. Heja!
Kommentera