För två år sedan var det två veckor kvar tills jag skulle åka till Israel/Palestina för första gången och jag var hur nervös som helst. Nu sitter jag här igen - med lite mer än två veckor kvar tills jag får återvända till en av de mest känsloväckande platserna i världen. Och jag är nervös igen.

När vi (Lundby Församling) åkte till Israel/Palestina för två år sedan var jag livrädd. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig - jag var osäker på om jag hade rätt att säga vad som helst. Det var skrämmande. Under resans gång förstod jag att JAG hade rätt att säga vad jag ville, men det fanns dem som inte hade det. Väl på plats blev jag alltså rädd på nytt, men för något helt annat. Jag var inte längre rädd för att råka göra något fel, utan rädd för att människor agerar fel. Jag blev arg på att det kan vara fel att yttra sina åsikter.

När vi åkte hem var jag så oerhört upprörd. Jag var arg. Arg för att alla vi som befunnit oss mitt i denna oerhörda orättvisa bara kunde sätta oss på ett plan, åka därifrån och sedan återgå till våra liv där vi får tycka och tänka vad vi vill medan många i Israel/Palestina aldrig kommer få göra det. När jag tänker på det nu kan jag fortfarande känna ilska.

När jag åker tillbaka nu, om 18 dagar, är jag rädd för att komma tillbaka till exakt samma sak. Jag är rädd att orättvisan lever kvar, oförändrat. Jag hoppas att vi som reser denna gång slipper möta lika mycket orättvisa som vi gjorde för två år sedan. Jag hoppas vi bemöts av människor med hopp, människor som tror på förändring och att vi möts av två länder som försöker sluta fred.

Jag hoppas att jag slipper bli rädd för mänskligheten den här gången. Jag hoppas att vår resa istället kan vara fylld av hopp för framtiden. Hopp för en framtid med fred.


/ Linn

Kommentera

Publiceras ej