Nästan exakt för två år sedan var det dax att åka till Israel och Palestina för första gången. Jag kommer ihåg att jag var så himla nervös och orolig men på samma sätt väldigt exalterad för hur det skulle bli.

Nu sitter jag här igen, nervös, orolig och alldeles exalterad för hur det ska bli. Skillnaden den här gången är att jag har så mycket mer med mig i "bagaget", jag vet mer, jag kan mer och framför allt jag förstår mer.

Jag är så glad att jag ska få komma ner igen, att jag ska få komma tillbaka. Att jag får chansen igen, chansen att kunna få uppleva det på ett nytt och mer förståligt sätt.

Något jag kommer ihåg extra starkt från resan förra gången är orättvisan, jag minns hur förbannad och förtvivlad jag var över hur saker och ting gick till, hur kan man göra så mot människor. Jag menar vi alla är väl samma, vi alla är väl lika mycket värda??

Jag minns också hur frustrerad jag var över att det räckte att jag visade mitt svenska pass, så fick jag tillgång till allt inprincip, medan palestinierna som bor där inte ens kunde det eller fick det.

Då förstod jag hur bra jag faktiskt har det jämfört med många andra i världen. Hur svårt det är att uppskatta vad man har är så vanligt att man glömmer bort hur bra det faktiskt är.

Hoppet var någonting som jag trodde att jag skulle kunna förmedla, men det var tvärtom, jag har aldrig känt så mycket hopp som jag gjorde när jag åkte tillbaka till Sverige, hoppet om att det kan bli bra, hoppet om att en bättre framtid finns och att jag kan påverka den.

// Lisa

Kommentera

Publiceras ej