Nästan exakt för två år sedan var det dax att åka till Israel och Palestina för första gången. Jag kommer ihåg att jag var så himla nervös och orolig men på samma sätt väldigt exalterad för hur det skulle bli.

Nu sitter jag här igen, nervös, orolig och alldeles exalterad för hur det ska bli. Skillnaden den här gången är att jag har så mycket mer med mig i "bagaget", jag vet mer, jag kan mer och framför allt jag förstår mer.

Jag är så glad att jag ska få komma ner igen, att jag ska få komma tillbaka. Att jag får chansen igen, chansen att kunna få uppleva det på ett nytt och mer förståligt sätt.

Något jag kommer ihåg extra starkt från resan förra gången är orättvisan, jag minns hur förbannad och förtvivlad jag var över hur saker och ting gick till, hur kan man göra så mot människor. Jag menar vi alla är väl samma, vi alla är väl lika mycket värda??

Jag minns också hur frustrerad jag var över att det räckte att jag visade mitt svenska pass, så fick jag tillgång till allt inprincip, medan palestinierna som bor där inte ens kunde det eller fick det.

Då förstod jag hur bra jag faktiskt har det jämfört med många andra i världen. Hur svårt det är att uppskatta vad man har är så vanligt att man glömmer bort hur bra det faktiskt är.

Hoppet var någonting som jag trodde att jag skulle kunna förmedla, men det var tvärtom, jag har aldrig känt så mycket hopp som jag gjorde när jag åkte tillbaka till Sverige, hoppet om att det kan bli bra, hoppet om att en bättre framtid finns och att jag kan påverka den.

// Lisa
För två år sedan var det två veckor kvar tills jag skulle åka till Israel/Palestina för första gången och jag var hur nervös som helst. Nu sitter jag här igen - med lite mer än två veckor kvar tills jag får återvända till en av de mest känsloväckande platserna i världen. Och jag är nervös igen.

När vi (Lundby Församling) åkte till Israel/Palestina för två år sedan var jag livrädd. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig - jag var osäker på om jag hade rätt att säga vad som helst. Det var skrämmande. Under resans gång förstod jag att JAG hade rätt att säga vad jag ville, men det fanns dem som inte hade det. Väl på plats blev jag alltså rädd på nytt, men för något helt annat. Jag var inte längre rädd för att råka göra något fel, utan rädd för att människor agerar fel. Jag blev arg på att det kan vara fel att yttra sina åsikter.

När vi åkte hem var jag så oerhört upprörd. Jag var arg. Arg för att alla vi som befunnit oss mitt i denna oerhörda orättvisa bara kunde sätta oss på ett plan, åka därifrån och sedan återgå till våra liv där vi får tycka och tänka vad vi vill medan många i Israel/Palestina aldrig kommer få göra det. När jag tänker på det nu kan jag fortfarande känna ilska.

När jag åker tillbaka nu, om 18 dagar, är jag rädd för att komma tillbaka till exakt samma sak. Jag är rädd att orättvisan lever kvar, oförändrat. Jag hoppas att vi som reser denna gång slipper möta lika mycket orättvisa som vi gjorde för två år sedan. Jag hoppas vi bemöts av människor med hopp, människor som tror på förändring och att vi möts av två länder som försöker sluta fred.

Jag hoppas att jag slipper bli rädd för mänskligheten den här gången. Jag hoppas att vår resa istället kan vara fylld av hopp för framtiden. Hopp för en framtid med fred.


/ Linn
Idag är det 19 dagar tills vi åker. 19 dagar, det är två och en halv skolvecka samt tre helger. Vad hinner vi göra på den tiden? Egentligen ingenting. Eller en hel massa, om man hellre vill! Vi hinner tex åka spårvagn fram och tillbaka över stan, ett privilegium vi tar för självklart. Vi hinner även duscha, borsta tänderna och dricka hur många glas vatten vi vill. Detta är inte heller självklart i stora delar av världen. Vi kommer också att stöna över att mobilen har laddat ur, att uppkopplingen är långsam och att det är fyra månader kvar på avtalet tills ni får skaffa en ny Iphone. Betänk då att i många städer har man kanske bara tillgång till el en timme eller två varje dygn. Kort sagt, vi tillhör den grupp på ca 10% av världens befolkning som besitter 90% av världens resurser. Det vi hinner göra under 19 dar, kanske inte den genomsnittlige palistiniern hinner med på ett helt liv...